Wallflowers, skulptur och video
Skissernas Museum, Lund
2: a september till 16: e november 2006
början: Katrine Helmerson fick infallet att vika och vecka papper utan att riktigt veta vilken väg det skulle ta. Det färgade och handgjorda papperet från Nepal lockade henne, liksom att själv få bearbeta det med sina händer, ett hantverk i bokstavlig mening. Origami erbjöd sig som en enkel regel och metod att skapa form och volym. Pappersarket veks först i räfflor till en liten bunt, ungefär som ett dragspel, med en trådknut om midjan. Sedan formade hon flikarna med sina fingrar så att de slog ut som veckade kronblad.
De tunna pappersblommorna doppades i rinnande vax och bakades sedan in i en keramisk lera som brändes i ugn. I hettan förintades varje blomma för att ta emot det glödande bronset; ett slags offer och kärleksdöd. Det är en invecklad och äventyrlig process av transmutationer och metamorfoser som liknar den rituella alkemins väg och motto: ”Ingen skapelse utan förstörelse”. Vetekornet måste dö.
Hur nådde hon idén? Jag föreställer mig flera trådar i en varp: materialens egenart, händernas automatiska arbete, minnen av förmodern teknik från resor i Indien och Mali, förnimmelsen av ett ord, ”Wallflowers”, fetischer, gravitationens kraft. Några trådar hade hon säkert sparat från tidigare arbeten. Ragnar Josephson – som 1934 skapade Skissernas museum – beskriver insiktsfullt ett sådant skapande i Konstverkets födelse (jag byter konstnärens genus i citatet): ” Konstnären sysslar med utkast och försök. Uppslag strömma till. Hon för in dem. Men något av dem växer sig för starkt. Det spränger ramen, det vill bli till ett eget fristående verk. Konstnären tvingas skära bort det; hon gör det ogärna, men hon måste. Hon gömmer det. Men hon glömmer det inte. Det ligger och väntar inom henne. Det oroar henne. Så kommer slutligen tillfället, då hon kan bruka det. Det utbrutna partiet bildar den kärna, omkring vilken det nya konstverket tar gestalt.”
I en tid när ingen annan tänkte på det intresserar sig Josephson för konstverket som process – en tanke som skulle förverkligas långt senare av konstnärer som Joseph Beuys och Eva Hesse. Rörelsen genom processens faser, från pappersarket till hängande bronsblommor, är en omistlig del av verket: det understryker Katrine Helmersson i en videotriptyk som i tre parallella projektioner visar hur papperet viks, doppas i vax och förbränns. Hantverket tänker och drömmer.
Wallflowers: svalg, kön, submarina varelser – sköna, ärgade. Goda blommor, bittra blommor. Libidinösa, labyrintiska flikar, veck och fickor som i Berninis tvetydigt hänryckta Teresa. Under processen uppstår alltid, medvetet eller inte, en dialog med andra konstnärer som släktingar eller valfrändskaper.
I universitetsbyggnadens trapphall är blommorna placerade mot den vita väggen, två av dem hängande, tyngande. Wallflowers, blommor vid en vägg; ordet har också betydelsen panelhönor, i väntan på en partner. Eller mer utsatta: kvinnor på gatan, stående utmed husväggar – Giacometti gestaltar dem ensamma, majestätiska, med sår. Duchamp kallar bruden i det stora glaset ”det hängande honliga”, avskild från de trånande ungkarlarna. Är inte varje konstverk en Wallflower i väntan på mötet med en betraktare?
I Katrine Helmersons strama, monumentala ateljé såg jag små föremål som föreföll vara spår av ”utkast och försök”. Ett pågående arbete anknyter till Ariadne. Vägen genom labyrinten liknar Ragnar Josephsons nyss citerade beskrivning av konstverkets födelse: inte en rak linje från A till B, utan omvägar, väntan, irrgångar och återvändsgränder innan tråden plötsligt leder rätt.
Labyrinten och Minotauros var en levande del av surrealisternas mytologi. I Katrine Helmerssons process finns ett visst surrealistiskt släktskap: det metaforiska, Eros och Thanatos, en etnografisk lidelse (som hos Georges Bataille, Michel Leiris, Louise Bourgeois och André Masson); de automatiska, somnambula rörelserna genom språkets eller stadens labyrint.
Wallflowers befinner sig i ett offentligt rum. Triptykens delar har placerats på avstånd från varandra, på en vägg, i ett hörn, i en trappa och uppfordrar så betraktaren att förflytta sig mellan tre stationer och sinnestillstånd. Som offentligt konstverk rymmer Wallflowers också ett annat slags rörelser. Blommorna rör sig från en intim kroppslig och psykodramatisk sfär till en funktionalistisk och rationell allmän plats; de överskrider och upplöser konventionella gränser mellan privat och offentligt, mellan kroppens omedvetna och arbetsplatsens koder.
Peter Cornell